Dödens fält

Huvuden ordnade per kön och ålder


Minnes-stupa vid Choeung Ek,
fylld med huvuden


Tortyrcentret S-21 (Tuol Sleng) var från början en skola


Tavla efter tavla med bilder på offer


Celler där fångarna kedjades fast vid tortyren

Jag har försökt samla mig för att skriva det här avsnittet, men det känns ändå tungt att ge sig på. Tar lite bakgrundsinformation; under åren 1975 till 1979 var det de Röda Khmererna som hade makten i Kambodja. Deras mål var att på mycket kort tid bygga upp en slags agrar kommunism, utan städer, klasser, privat egendom, pengar eller kontakt med omvärlden. De tågade in i Phnom Penh den 17 april 1975 och började tämligen omgående att helt tömma staden och förflytta dess befolkning till landsbygden. Många svalt ihjäl av enormt svåra umbäranden, medan andra föll offer för ett ofattbart folkmord. Uppgifterna om hur många som dog under denna period varierar kraftigt; från 1,5 upp till 3 miljoner människor. Vilket som är mest rätt spelar ingen roll riktigt – det är lika ofattbart ändå. Kambodjas befolkning uppgick vid den tiden till drygt 7 miljoner innevånare.

En av de mest kända platserna på Dödens fält är Choeung Ek, där man hade ihjäl ca 17,000 människor. Här har man uppfört en minnes-stupa, där drygt 8,000 skallar, sorterade efter kön och ålder, lagts fullt synliga. Människorna fördes hit oftast efter att de hade torterats på det ökända fängelset S-21, eller Tuol Sleng som det också heter. Man gjorde ingen som helst åtskillnad mellan män, kvinnor och barn – alla var skyldiga till ”brott” och avrättades. S-21 var innan dess en skola, men gjordes om till fängelse och tortyrcentrum. Idag är S-21 ett museum och en mycket sorglig plats att besöka. Precis som nazisterna så var de Röda Khmererna mycket noga med att föra exakta register över dem man hade ihjäl. Varje fånge som passerade igenom S-21 fotades, ibland både före och efter tortyren. Att se dessa foton, rad efter rad, gör att man får en klump i bröstet och att det blir svårt att andas. De besökare som är där nu går omkring tysta och betraktar det hela. Det är omöjligt att inte blir djupt gripen och berörd av det ofattbara som hänt här.

Vår tids turister i Kambodja besöker oftast tempelområdena kring Angkor Wat samt även Dödens fält. Denna fruktansvärda tid och de spår den lämnat efter sig har på något sätt blivit en turistattraktion bland andra. Utanför står de obligatoriska säljarna av krimskrams, tiggare samt tuk-tuk mopeder. Alla vill ha dollar. Vid Choeung Ek finns en souvenirbutik, där man kan köpa T-shirts, DVD-filmer samt diverse annat krafs. Det hela känns lite osmakligt, men jag antar att vi inte riktigt har rätt att fälla sådana omdömen. Vi har till skillnad från den kambodjanska befolkningen inte själva varit drabbade och vi har gott om pengar i plånboken.

Under resan i Kamboda läste vi boken "Pol Pots leende" av journalisten Peter Fröberg Idling . Den beskriver hur fyra svenskar lyckades resa runt i landet mitt under den värsta tiden, utan att märka att ett folkmord pågick. Författaren ställer frågan: hur var det möjligt? Den är mycket intressant och kan definitivt rekommenderas.