Saigon

Vägarbete med politiskt korrekt affisch


Många mopeder och hjälmar


Klart hela familjen får plats på en moped


Ballongman


Kvinnorna stretar på med tunga lass


Gamla postkontoret med Ho Chi Minh tavla


Vårt hotell i mitten, teater till höger


Gamla presidentpalatset


Användes av presidenten för att inspektera trupperna


Mobil radio nere i källaren


Div. amerikanska fordon utanför krigsmuséet


Ett rum på muséet beskriver omvärldens protester.
Sverige hade en rätt framträdande plats.


Julpyntat, men ändå i sann kommunistisk anda


Trevlig skyline

Avfärd från Beijing på juldagens eftermiddag. Efter ett rätt långt uppehåll i Hanoi blev det vidare färd till Saigon, dit vi anlände vid 22:30 på kvällen. Skönt att lämna BJ ett tag och få lite sol och värme.

Lördagen tillbringas med att strosa omkring i Saigon (eller Ho Chi Minh-staden som är det officiella namnet, men inga "locals" verkar använda det). Vi hade inga direkta förväntningar på staden och blir positivt överraskade. Det bor knappt 7 miljoner här, men stans centrum är mkt koncentrerat och promenadvänligt. Överallt finns det mopeder. Vi hade förstått redan innan att det skulle finnas många mopeder här, men blir ändå lite överraskade av den enorma floden av smattrande fordon som ständigt flyter fram.

Aktiviteten är hög - det verkar pågå vägbyggen, husbyggen och allmänna förbättringar mest överallt. 1986 inleddes ekonomiska reformer här, och marknadsekonomi tilläts ung. på samma sätt som i Kina. Tillväxten är sedan dess enorm, och är bland de länder i världen som har den snabbaste tillväxten. Människorna är oerhört vänliga och hjälpsamma. Läste någonstans att ung. 75% av befolkningen på totalt 85 miljoner är födda efter Vietnamkriget och därmed har en syn på framtiden som inte i huvudsak präglats av kriget. Skillnaden känns enorm om man jämför med grannlandet Kambodja, dit vi åkte för två år sedan. Där verkar historien fortfarande förlama landet, medan man här är på väg framåt i full fart.

Vi besöker det gamla presidentpalatset, som numera heter Reunification Palace. Här har tiden helt stått stilla sedan det byggdes i slutet av 60-talet. I nuläget är det museum, samt används vid officiella tillfällen. Vi tar även en sväng till War Remnants Museum, som är ägnat åt Vietnamkriget. Museet hette när det öppnades 1975 "The House for Displaying War Crimes of American Imperialism and the Puppet Government", men har ändrat namn några gånger sedan dess, i takt med att förbindelserna med USA har förbättrats. Det är ett otrevligt ställe att besöka, men det är så många turister där så jag blir inte lika illa berörd som i Kambodja. Den känsla som fastnar är istället: vad i helvete skulle amerikanerna hit och göra?

På kvällen blev det en överraskande bra middag på takterrassen uppe på hotell Sheraton. Utsikten över staden är fantastisk och vi ser "mopedormen" flyta fram nere på gatorna. Vi njuter av vår "confit de canard", dricker ett gott rödvin och känner oss lite förvirrade men allmänt glada över att vara här. Varför förvirrade? Jo, detta är ju landet vi såg nästan dagligen på TV när vi var unga, fast då var bilderna som visades helt annorlunda.