Månfestival med Mooncake

Det finns tre olika ”golden weeks” här i Kina, dvs vissa angivna semesterveckor där alla i hela landet är lediga samtidigt. En av dessa är den första veckan i oktober och ledigheten inleds med ”the Moon Festival” där det finns lite olika sägner om anledningen till varför man firar denna. Det här är en:

“The time of this story is around 2170 B.C. The earth once had ten suns circling over it, each took its turn to illuminate to the earth. But one day all ten suns appeared together, scorching the earth with their heat. The earth was saved by a strong and tyrannical archer Hou Yi. He succeeded in shooting down nine of the suns. One day, Hou Yi stole the elixir of life from a goddess. However his beautiful wife Chang Er drank the elixir of life in order to save the people from her husband's tyrannical rule. After drinking it, she found herself floating and flew to the moon. Hou Yi loved his divinely beautiful wife so much he didn't shoot down the moon. You might see her dancing on the moon during the Moon Festival.

The Moon Festival is also an occasion for family reunions. When the full moon rises, families get together to watch the full moon, eat moon cakes, and sing moon poems. With the full moon, the legend, the family and the poems, you can't help thinking that this is really a perfect world. That is why the Chinese are so fond of the Moon Festival.”

En tradition är då att att alla äter Moon Cake och Nisse fick högtidligen kvittera ut sin kaka som han fick i present på jobbet. Själva idén verkar vara att själva förpackningen ska se mkt dyr och påkostad ut, samt att innehållet är stiligt presenterat. Det verkar inte vara så många bland de lite yngre som verkligen tycker om att äta den dock; den är rätt sötsliskig och stabbig och inget man intar med någon större behållning.

Hur som helst; vi passar på och flyr landet (att resa runt i Kina funkar liksom inte, då xxx miljoner kineser ska åka hem till sina familjer vid exakt samma tid). Vi far till Thailand en vecka på semester – åter den 8:e oktober.

Vandring i bergen

I helgen var vi iväg med Beijing Hikers för första gången. Avfärden var kl. 8:00 på söndag-morgon; lite jobbigt att ta sig ur sängen, men skönt när man väl kom ut. Vi var ca. 35-40 personer som for iväg i små minibussar. Vad jag hört så åker man oftast med en stor buss, men dit vi skulle var vägen så trång att det inte gick att ta sig fram med en stor buss. Resan tog ca. 2 timmar, och vi for norrut mot bergen.

Beijing Hikers brukar köra olika vandringar varje lördag resp. söndag, och utflykterna är relativt utförligt beskrivna på webben, inklusive en gradering av hur krävande den anses vara. Den vi gick var angiven som 4 på en 5-gradig skala och var definitivt mer krävande än väntat. En av deltagarna berättade för oss att för 6-7 år sedan var det inte tillåtet för utlänningar att ge sig iväg och vandra utan att söka särskilt tillstånd hos myndigheterna. Man skulle även specifikt ange varför man ville ge sig ut – att bara vandra utan anledning var inte OK.

Vi passerade två pass under vår vandring, och några byar där de odlades bl a majs och valnötter. En by verkade ha specialiserat sig på biodling, för vi gick förbi ett stort antal bikupor Till för några år sedan var vägarna upp till byarna tämligen usla, men nu finns det cementerade vägar som gör att byborna kan ta sig till marknaden och sälja det de odlat. Till följd av detta så har byarna blivit relativt välmående, inklusive el, telefon och paraboler(!!!).

När vandringen avslutades serverades lämplig dryck – sällan har väl en öl varit så god! Det var en mycket skön dag, med strålande väder, frisk luft och motion. Det hela påminde oerhört mycket om en skridskotur med SSSK, fast man slapp frysa!

Kulturchock

Nedanstående hittade jag in en av tidningarna (”Beijing This Week”) som kommer ut varje månad och talar om vad som händer i stan.

”Whatever the terminology, for most expats cultural acclimatization (or lack of it) in Beijing is a multi-stage process. Culture shock means different things to different people, and any kind of move, whether it’s across town, across country or across the planet, can bring out the best, or worst, in all of us.
The Finnish anthropologist Kalvero Oberg first identified five distinct stages of culture shock back in the 1950’s. In Beijing each of these stages may last from a few minutes to a couple of years. By the time most expats come to leave (if they do leave) however, most have usually been through the love-hate-love cycle that characterizes, albeit in a simplified way, the transformation from Beijing greenhorn to guru.

Stage One: The Honeymoon Stage
Everything is just plain weird and wonderful. Taxis come in various colours: some have three wheels. Men in beige suits are carrying purses and have extremely long fingernails, and some girls are holding hands. Everything is covered in neon. People stare (a lot). Women have umbrellas in the sun. Cheese is a luxury product.
Stage Two: The Irritation Stage
Beijing taxi drivers always choose the longest queue at traffic lights. A simple banking operation takes half a day. It’s impossible to buy a return train ticket. It feels like everybody's trying to cheat you. The so-called Caesar salad you ordered is made with spam. Nobody holds the elevator door open. Everyone smokes, even in the hospital.
Stage Three: The Rejection Stage
Give up trying to communicate with Chinese people who don’t speak English (except your taxi driver). Give up learning Chinese. Only shop in Carrefour or Jenny Lou's. Live in a suburban compound. Complain non-stop about the traffic, pollution, bad manners, noisy neighbours, Chinese TV and poor quality products. Get BBC, CNN and a couple of humidifiers.
Stage Four: The Integration Stage
Buy a bicycle. Start to learn Chinese (again) and practice with the taxi driver. Say hello to Chinese people who say hello to you, even when you have a hangover. Develop a level of patience that Mother Theresa would be proud of. Start shopping in the local fruit market and cooking Chinese food.
Stage Five: The Re-entry Stage
Go back home and realize how tedious “developed” life can be. Become homesick for China and make plans to return. “

Ovanstående är onekligen mycket sant. Vi pendlar någonstans mellan stadie 1 och 3, där man känner att det både är ”spännande och intressant” blandat med ”hopplöst och omöjligt”. Vissa dagar blir det bara lite ”för mycket Kina”, men då håller man sig hemma och tittar på t ex några avsnitt av Grey’s Anatomy på DVD och väntar på att det ska gå över. För det gör det!

Heja Sverige!

Igår var vi iväg till Tianjin och såg matchen i fotbolls-VM mellan Sverige och Nord-Korea. Resan var arrangerad av en resebyrå som drivs av några engelsmän boende här i stan, och de är inriktade på att arrangera resor till Nord-Korea. Vi var två busslaster som gav oss iväg, där övriga passagerare främst var andra utlänningar som var kompisar med arrangörerna och såg det hela som en anledning att fara iväg på utflykt och dricka öl. Definitivt en mycket udda blandning av människor för att vara fotbollspublik!

Stadion är en nybygd skapelse som ligger ute i en liten sjö. Jag läste någonstans att den kostat runt 1,4 miljarder sek att bygga och kommer att användas under de kommande olympiska spelen nästa år. Den kan ta 60,000 åskådare, men igår var det halvtomt med ”bara” drygt 30,000 på plats. Oklart om det svenska damlandslaget spelat inför så många människor förut. Tyvärr hejade ju de flesta på Nord-Korea, även om vi var kanske ett hundratal personer i gula tröjor i publikhavet. Kul i alla fall att Sverige vann matchen, även om tjejerna ju tyvärr är utslagna ur turneringen nu.

Jenny Lou's

Något av en räddning för västerlänningar här i stan är Jenny Lou’s. Dessa butiker har alla de varor som man saknar som västerlänning och har således importerade grejor från Europa, USA och Australien. Knäckebröd, javisst! Cheddarost – inga problem! Kaffebönor – jajamen!

Det hela startades av en kinesisk kvinna som jobbade som Ayi (=hemhjälp) i en västerländsk familj och där fick idén att börja importera de varor som västerlänningar saknar i Beijing. Hennes idé visade sig vara mycket framgångsrik, och hon äger idag sex butiker placerade nära ambassadkvarter och bostadsområden där det finns gott om västerlänningar. En riktig framgångssaga för Jenny, som nu styr sitt affärsimperium och håller på och lär sig spela golf istället för att jobba som dåligt betald hemhjälp.

Kräftskiva

I fredags var vi på en kräftskiva som arrangeras varje år av Svenska Handelskammaren. Tyvärr så regnade det för första gången på länge och istället för att vara utomhus i trädgården så flyttades partyt inomhus till en av de större konferenssalarna hos SAS Radison Hotel. Gott om folk, gissar på runt 400 personer, mestadels svenskar men även en del kineser som var inbjudna som gäster. Själva kräftorna var väl sådär och den där gamla klyschan om kvantitet vs. kvalitet kändes mycket aktuell. Gott om dryck var det i alla fall, tillsammans med lämpliga sånger och löjliga hattar. Precis som det ska alltså!

Dagen efter var onekligen lite ”dagen efter”, och vi kom inte ut ur huset förrän framåt eftermiddagen. Vi tog en taxi ut till Shunyi (ett stort expats-område med villor nära flygplatsen) där vi fått tips om en bra möbelaffär där de dessutom talar bra engelska. Syftet med besöket var att beställa en hylla för våra CD-skivor, och vi hade gjort en stilig skiss på datorn med mått och allt, som vi hade med oss. Efter diverse letande och ringande hittade taxichauffören affären och vi stegade glatt in. Tyvärr visade det sig att det var frun i huset som pratade engelska, medan hennes make som nu befann sig i butiken bara kunde kinesiska. Med hjälp av vår medhavda skiss, diverse gester och våra färska kunskaper i mandarin så lyckades vi i alla fall få fram vad vi önskade beställa. Per telefon fick vi sedan förmedlat (på engelska…) att priset för en specialbeställd hylla i ”gammalt” trä (spricker inte lika lätt) skulle vara 1,100 RMB, inklusive leverans. Billigare än IKEA och bara att slå till!

Efter detta lilla äventyr for vi tillbaka till city och var på massage, innan vi gick på en av våra standardrestauranter, det så kallade ”Vattenhjulet”. Stället heter egentligen Xiao Wang’s Home Restaurant at GuangHuaLu, men då detta är lite väl besvärligt att säga så går det under kodnamn Vattenhjulet. Varför? Jo stället har ett litet vattenhjul utanför ingången.

Visum klart

Efter sju sorger och åtta bedrövelser så fick jag då äntligen mitt visum med Residence Permit! Som jag tidigare berättat så var jag ju tvungen att lämna landet för att ansöka på nytt igen, pga de ändrade regler de införde i mitten av juli. Som vanligt i Kina skedde det utan att berätta något i förväg, så det var ganska så många som hamnade på pottan. Hur som helst, nu är det löst och halva mitt pass tas nu upp av olika typer av kinesiska visa - fyra olika blev det innan det hela var klart.

Lägenheten i Solna uthyrd

Den enda lösa tråden innan vi gav oss iväg från Sverige var vår lägenhet. Den var nämligen inte uthyrd ännu, vilket ju var planen. Vi tänkte dock att om inget hänt på några månader så fick vi väl sälja den, men helt plötsligt var det två olika familjer som var angelägna att få hyra lägenheten. Vår mycket snälla kamrat Rita hjälpte till att allt det praktiska i samband med detta och nu bor det sedan mitten av augusti en koreansk familj med två barn i vår lägenhet.

Att skriva inlägg

De som besöker denna blog mera regelbundet kanske noterat att inläggen kommer ”i klump”. Anledningen till det är att blogspot inte går att komma åt via en ”öppen lina”, och istället får vi logga in via en VPN-tunnel till Sverige som finns installerad på en av våra bärbara datorer. Det är en lite mera omständlig process, och det gör att vi försöker ladda upp flera inlägg samtidigt när vi väl är inloggade.

Myndigheterna här anser att bloggar ska man inte hållas med, fast då tekniken möjliggör diverse tekniska lösningar att gå runt detta, blir det mera ett slag i luften. Även TV-programmen har de koll på, och när t ex CNN eller BBC visar ett inslag där myndigheterna kritiseras på något sätt blir det genast svart i rutan tills inslaget är över.

Rockkonsert

Inte var dag man går på rockkonsert längre, men igår var vi i alla fall och såg det svenska bandet Mando Diao. De spelade på en festival som anordnades av en lokal radiostation i Chaoyang-parken precis där vi bor. Utan att överdriva kan vi väl säga att vi nog drog upp medelåldern på publiken något, men man måste ju stödja sina landsmän, eller hur?

Hur som helst, volymen var hög som bara den och öronproppar hade definitivt varit bra att ha. Ytterligare ett tecken på ökad ålder antar jag. Förresten har jag nu kommit med i klubben för de som måste har glasögon för att kunna läsa liten skrift. Redan nu börjar jag blir trött på sporten "var i hela världen har jag lagt mina brillor", men det är väl bara att vänja sig :-)

Lampa

En hel del av den inredning som finns i vår lägenhet är kanske inte riktigt den typ av grejer som vi själva skulle valt. När vi har gjort våra små besök på IKEA så har vi väl i princip lyckats identifiera det mesta av vår inredning, men det kunde ju onekligen vara värre.

När det gäller lamporna så gäller inte direkt begreppet "mysbelysning"; här är man mera inne på starkt vitt ljussken från lågenergilampor. Vi har därför gjort en del inköp av just lampor för att få det lite mera hemtrevligt och inte lika "kallt". Ett stort inköp var vår nya taklampa; det är en kopia på det berömda lampan "kotten" som ritades av den danske designern Poul Henningsen år 1958.

Den levererades igår och monterades på plats av den unge mannen på bilden. Vi blev hemskt nöjda med resultatet och rummet känns genast mycket mera personligt än förut.

Vinmiddag

Igår var vi på vinprovningsmiddag; ni ser menyn och vinerna vi testade hör bredvid. Kina har ingen riktig tradition när det gäller viner, men intresset ökar raskt och det är viktigt för de stora leverantörerna att få in sin fot på den enorma kinesiska marknaden.

ASC-wines är Kinas största importör av utländska viner, och de brukar anordna vinmiddagar ung. varannan vecka. Man kan då testa viner från en viss vingård och äta en specialkomponerad middag som passar till just de vinerna man ska dricka. Igår var det den Sydafrikanska vinmakaren Meerlust som visade upp sig. Tyvärr hade ägaren Hannes Myburgh fått förhinder att närvara, men för det mesta brukar någon representant från vingården vara på plats och berätta lite om sina viner.

Mycket gott och trevligt var det i alla fall. Dessutom är det ett bra sätt att träffa människor på. Det finns generellt en massa olika typer av "sociala klubbar", typ Beijing Hikers Club, Beijing Golfers club osv osv, där folk träffas för att utöva div. olika aktiviteter. De som är med är till övervägande del västerlänningar, men även en del (mkt välutbildade) kineser. Alla är väldigt öppna för kontakter, för vi är ju på något sätt i samma situation; man bor just nu i Beijing, och folk både kommer och går, men under den tid man är här är det kul att träffa trevliga människor och umgås. Man förväntar sig inte direkt någon livslång vänskap, det är mera "ships that meet in the night" över det hela, vilket är helt OK.