Sista dagen i Tibet

Lite torkat jakkött är ju alltid gott


Av dessa grabbar köpte vi en tangka


Många tangkor hade de i affären


I Lhasa är det poppis med biljard - det finns bord överallt


Gammal som ung snurrar de på bönehjulen


Jak-ost


Jakarna finns mest överallt


De vandrar runt med sina snurror


De går mest överallt


Har man ingen egen snurra kan man använda dessa


Världens största (?) glasögon


Militärerna står på taken och bevakar staden


Eller går omkring i tropp och ser viktiga ut


Tibetanerna ber, kineserna leker militär

Den sista dagen i Tibet tar vi först en liten runda i Lhasa där vi bla köper en tangka. Sen tillbringar vi tiden på hotellets terass, innan vi tar flyget tillbaka till Beijing. Passar på och smaskar i oss lite öl och torkat jakkött, vilket är överraskande gott. Ska dock bli rätt skönt att slippa den härskna smaken/lukten av jaksmör som vilar över Lhasa.

Resan var mycket fascinerande, även om den bitvis var rätt plågsam med dålig nattsömn, huvudvärk och frysande. Det är verkligen en helt annan värld i Tibet och man sig rätt avskiljd från resten av världen. Lokalbefolkningen går runt sina heliga platser, precis om de gjort i urminnes tider. I den ena handen håller de bönesnurror, i den andra en mobiltelefon. Bägge världarna lever på något sätt parallellt, vilket är rätt intressant. Folk är mycket vänliga, bjuder på många leenden och som västerlänning känner man sig oerhört välkommen så länge man säger "hello" och inte "nihao" till de man möter.

Den politiska situationen i Tibet är svår dock. Man kan som västerlänning lätt tycka "fee Tibet", men kineserna ser onekligen Tibet som en del av Kina. Historiskt har detta även stämt, då Tibet tillhört Kina i olika omgångar under det senaste årtusendet. Att kineserna vill hålla ihop riket är även det väl känt, och de vill heller inte släppa de stora naturtillgångarna som finns i Tibet. De feudala styret som fanns i Tibet 1959, när kineserna åter tog över, var nog inte heller så lyckat. Stora delar av befolkningen i nuvarande Tibet är inte särskilt utbildade, och förmågan till eget styre och någon slags vettig ekonomisk utveckling för folk där kan sannolikt ifrågasättas. När man åker dit, klarnar dock inte bilden; snarare blir den allt mer komplex. De många kinesiska soldaterna på gatorna i Lhasa känner man dock rätt provocerad av, även om ingen gör något störande. Förhoppningsvis kan situationen i regionen blir lugnare för alla framöver. Kanske kommer Tibet fortsätta vara en del av Kina, men med en större grad av självstyre än i nuläget.