Vi hälsar oxens år

Nu blir det oxens år


Oxar finns överallt


Många smyckar sina entréer


Även Chaoyangparken får lite röda krumelurer


Vanligt med röda kuvert med nyårshälsningar


Fyrverkerierna går av ung. i höjd med vårt fönster

Det kinesiska nyåret firas den andra fullmånen efter vintersolståndet, vilket innebär att det varierar rätt kraftigt i tiden från år till år enl. den västerländska kalendern. Detta år inleddes nyåret den 26:e januari, men år 2010 infaller det inte förrän den 14:e februari. Hur som helst; varje år medför detta en folkomflyttning av sällan skådat slag. ALLA ska hem till sina föräldrar, sin hemby eller födelsestad, och är villiga att färdas extremt länge på tåg, buss flyg etc. för att ta sig dit. Med tanke på hur många som bor här så innebär detta en enorm påfrestning på transportnätet, men många blir ändå utan biljett och får vänta till nästa år. Rätt tuffa villkor, men den här gången slapp man i alla fall snöstormen som lamslog de södra delarna av landet förra året.

Som vanligt under nyåret så skjuts det smällare och raketer så det står härliga till! Eftersom 2008 var så uselt på många sätt (snökaos, jordbävning etc.), så gäller det att skjuta extra många denna gång så att man är riktigt säker på att alla onda andar har försvunnit och att det nya året blir bättre.

Tyvärr är väl inte utsikterna så lysande för många; förra året kunde de inte ta sig hem pga snöstormen, och denna gång har många inte något jobb att återvända till efter helgen. Den ekonomiska krisen slår extra hårt mot de lägst utbildade här.

Rätt att fara till Burma eller ej?

Innan vi beställde resan funderade vi på om det verkligen var rätt att fara till Burma eller ej.

Att regimen där är fullständigt horribel råder det ingen som helst tvekan om. Det finns ingen officiell uppgift om hur den nationella budgeten ser ut, men att en enorm andel går till militären och endast mindre delar till sjukvård, skolor och infrastruktur står klart. Fattigdomen är enorm; medellönen för en lärare är ca 50 USD i månaden. De unga männen som går med i armén har inte heller särskilt bra betalt, men när de varit där några år kan de också börja ta mutor och därmed själva få det bättre ställt genom att förtrycka sina landsmän. Har man väl gått med i armén kan man inte heller gå ur den och därmed cementeras systemet.

Så var det rätt att fara dit? Jag har fortfarande inget bra svar på den frågan, förutom någon slags övergripande uppfattning att möten mellan människor alltid gör större nytta än skada.

De olika argumenten för eller emot finns beskrivna här.

Tillbaka till Yangon

Flygplatsen i Mandalay - helt öde


Vårt hotell i Yangon


Organiserad inomhusmarknad i Yangon


Kinesisk nyårsparad även här


Kolonial byggnad i förfall 1


En till kolonial byggnad i förfall ...


... och ytterligare en


Man kan köpa det mesta på gatan, tex skruvar


... eller kanske några kassettband


Eller allmänt "elskrot"


Även mat finns, obs de enorma testiklarna till vänster


Kanske lite nyhackad höna?


Ansiktsgucka som sägs vara bra mot sol och hud


Guckan görs på bark från ett särskilt träd som mals och
blandas med vatten


En avslutande gin och tonic uppe på den koloniala
terassen på hotellet

Tidigt i ottan blir vi hämtade för transport till flygplatsen i Mandalay. Den ligger ute i ödemarken en bra bit från stan och är mycket märklig upplevelse. Den byggdes år 2000 till en kostnad av 150 miljoner USD och är extremt underutnyttjad. Den enda internationella flight som går härifrån är till Kunming i Kina, resten är några inhemska flighter per dag. Flygplatsen har blivit en slags symbol för regimens "skrytprojekt"; dvs projekt som helt orimliga kostnadsmässigt i förhållande till vad landet egentligen behöver.

Dagen tillbringas sedan med en rundvandring med vår guide i delar av Yangon. Sorgligt att se att den en gång så vackra staden har delvis förfallit; flera av de gamla koloniala byggnaderna håller på att vittra sönder. Ett exempel är de gamla regeringsbyggnaderna som upptar ett helt kvarter mitt inne i city; de står helt tomma nu. Här sköts Aung San Suu Kyi far, general Aung San till döds år 1947 tillsammans med sex andra politiska ledare. Sannolikt ytterligare en av anledningarna till att den nuvarande juntan finner det politiskt omöjligt att släppa henne ur husarresten trots att hon är lagligt vald premiärminister; hennes far är en av de stora frihetshjältarna här. Även universitetsbyggnaderna är utrymda då juntan helt enkelt utlokaliserade universitetet pga för stora oroligheter tidigare.

På kvällen en stilla middag på vårt hotell Governor's Residence. Det ligger i det gamla ambassadområdet och ligger inte alltför långt ifrån huset där Aung San Suu Kyi sitter i husarrest. Väldigt kluvna känslor inför det hela; vi bor och äter i lyx och utanför sitter folk i fängelse för sina åsikter och har knappt pengar till mat. Förhoppningsvis kommer åtminstone delar av de pengar vi spenderar folket tillgodo på något sätt, men det känns inte riktigt bra.

Sista förmiddagen tillbringar vi vid poolen innan vi blir skjutsade till flygplatsen. Vi känner oss rätt lättade när flyget väl lyfter, trots att det ju faktiskt är till Kina vi ska fara. Inte heller där är ju demokratin som bekant så utbredd.

Bergsstation

Hästdroskorna finns kvar


Gott med jordgubbsshake


Fotning vid vattenfallet


Nisse köper medicin


Lunch på lokalt hak


Poppis att fota sig med utlänningar


Okänt djur i parken, kombo av får och ko?


Privat bensinstation på vägen

Den tredje dagen i Mandalay beger vi oss upp till en gammal brittisk "hill station", belägen på dryga 1000 meter över havet, som ligger knappt 7 mil öster om Mandalay. Precis som i resten av landet är vägen mycket dålig, så det tar dryga 2 timmar att fara dit. På vägen ser vi en hel del lastbilar som ska till Kina - det är nämligen vägen till Kunming dit en stor del av Burmas export av frukt och grönsaker går.

När vi väl kommer fram till Pyin U Lwin blir vi lite besvikna; det finns inte särskilt mycket kvar av den gamla kolonialstaden, fast hästkärrorna är rätt kul. Här odlas bla rätt mycket jordgubbar och vårt första stopp blir för att dricka en slags jordgubbsshake som är riktigt god. Efter det blir det besök vid ett litet vattenfall som tydligen är mycket poppis bland lokalbefolkningen. Även den stora botaniska trädgården Kandawgyi Gardens hinns med innan vi far tillbaka till Mandalay.

Stora ting i Mandalay

Mandalays hamn; inget har ändrats sen engelsmännen stack


Vår båt


Nisse fotar


Bosättningar vid floden


Mingun


Utsikt från Mingun, två elefanter står som vakter


Av med skorna och sen upp


Omslag


Monika vid Mya Teindan pagoden


Expanderande Buddha


Enbart för män


Världens största bok; en dubbelsida per hus


Mycket liten skrift


Från kungapalatset


Solnedgång från Mandalay Hill


Fängelset till höger (halvcirkelformat)

Dag två i Mandalay får vi sovmorgon ända till kl. 9. Vi inleder sen med en skön båtfärd på floden Ayeyarwaddy fram till Mingun templet eller snarare det tänkta templet. Det blev nämligen aldrig färdigt, men det tog ca 20 år för massor av människor att bygga enbart grunden till templet. Det som nu finns kvar är en ca 60 meter hög grund som man kan klättra upp på, men hade templet blivit färdigt så skulle det ha blivit 150 meter högt. Det påstås att när kungen som inledde bygget vid slutet av 1700-talet dog, såg gick hans son till en astrolog. Denne berättade då att den kung som slutförde bygget skulle avlida, så han avbröt projektet. Kanske astrologen fått viss uppmuntran till sin profetia, då bygget redan slukat enorma summor pengar.

Bredvid ligger den vita Mya Teindan pagoden, som bla annat finns på omslaget till Lonely Planet's guide över Burma.

Efter återfärd på floden far vi till Mahamyatmuni pagoden. Där finns Burmas äldsta och mest dyrkade Buddha bild, då den påstås vara gjord när Buddha själv levde för ca 2500 år sedan. Att den är speciell ser man då folk fortfarande sätter dit bladguld så det står härliga till och figuren blir successivt större och större. Bara män dock, kvinnor är inte tillåtna att gå så nära den heliga Buddha. Nisse bidrog så gott han kunde, medan jag fick hålla mig en bit ifrån.

Vi hinner även med att se på Kuthodaw pagoden, även kallad "världen största bok". Här finns 729 stupor som innehåller varsin stentavla med religiösa skrifter på bägge sidor. Även ett besök i det gamla kungapalatset hinns med. Själva palatset är dock återuppbyggt på 1990-talet; det gamla brändes ner av japanerna under andra världskriget.

På kvällen ser vi på solnedgången uppifrån Mandalay Hill. Den är vacker, men man får ändå rätt dålig smak i munnen då vår guide sorgset pekar ut det stora fängelset där många politiska fångar sitter.

Gamla huvudstaden Amarapura

Färjekarl


Det är tungt att vara häst här


Inne i gamla Amarapura


Lutande rest av gammalt kungapalats


Några munkkompisar (syskon)


Teakbron vid U Bein


Munkarna vill gärna prata med utlänningar


Ännu flera munkar


Gatukök vid bron (färska kräftor bla)


Solnedgången var verkligen fantastiskt vacker

Efter klosterbesöket blir det en kort färd med en liten färja (modell stor eka) över floden till Inwa. Här låg det gamla palatset när Amarapura var huvudstad. Nu finns det inte särskilt mycket kvar, mest ruiner och några pagoder förstås. Rundturen sker i hästkärra; den stackars hästen verkar helt utmärglad men hittar vägen själv.

När vi klarat av Amarapura far vi upp till Sagaing Hill där man får en vacker vy över Mandalay. Såklart träffar vi på några munkar där med, och de vill gärna ta ett kort tillsammans med oss. De är fyra syskon, där både bröderna och systrarna nu är i kloster. Undrar vem som försörjer föräldrarna och resten av familjen...?

Kvällens solnedgång ser vi nere vid U Bein Bridge, som är en 1,2 km lång gångbro som är byggd i teak. Även här finns massor av munkar. Flera vill gärna prata med oss och berättar att de brukar gå hit för att träffa utlänningar som de kan öva engelska med.